Att vara eller bli den man är.

under helgen som var så lekte/umgicks jag en massa med barn, tre stycken faktiskt på åldrarna snart fem, 2 och ett halvt och 10 månader. ebbe, kaya och thilde heter de och skulle jag och peter få barn så skulle dessa tre vara dess kusiner.

vad som slår mig, gång på gång, när jag leker/umgås med dessa tre är hur tidigt man blir en egen liten person med tycke och smak och hur olika man kan vara trots att man har samma mamma och pappa. jag undrar om de särdrag de nu har utvecklat består när de blir äldre? hur var jag själv när jag var liten? var det förutbestämt redan då att jag skulle bli som jag är nu eller har livets hårda skola också varit med i formeringsprocessen?

ska jag fortsätta att skriva om detta känner jag att det kommer dra åt könsuppdelningshållet, jag vet inte om jag orkar skriva om det. jag tycker det är hemskt intressant men jag är rädd att många tycker att det är ett alltför genomtjatat ämne där inga ord finns att tillägga. men jag kan berätta en historia från min barndom. jag är nog fem fyllda och min favvofärg är ljusblå, jag är på julgransplundring på min pappas jobb, de avslutades för det mesta med en fiskdamm där man fick en påse med snarr och annat, ofta tandborste och tandkräm (då det var en reklambyrå som hade typ pepsodent som kund). jag minns hur jag och en annan liten tjej stod och jämförde innehållet i våra påsar och jag berättade väl att jag hade fått en röd tandborste samtidigt som jag höll upp den så hon kunde se. så svarar hon med en röst (jag minns den helt tydligt ännu) som var lite sådär, nästan nedlåtande, att "det där kallar vi för rooosa". hur jag kunde ha undgått att känna till färgen rosa som femårig liten tjej är ganska märkligt men samtidigt rätt skoj, tycker jag.

Körkortstrubbel.

i dag ser det mulet och trist ut där ute, denna dag då jag ska till malmö för mitt livs första körlektion samt teorilektion, jag är lite skeptisk till det senare då min bror klarade teorin efter att bara ha läst själv men det ingår nu i ett paket jag ämnar köpa.

jag har haft en del problem med det här körkorteriet, det är inte plötsligt inte så smidigt när man hux flux folkbokfört sig i ett annat land. till uppkörningen måste jag ha ett undantagspapper med som är underteckand av någon som intygar att jag vistats i sverige de senaste 185 dagarna. om jag lyckas med att köra upp inom, av mig önskad tid, så kommer nog någon tvingas till lite ljugeri. jag hade tänkt skriva en massa mer om det där med reglerna för körkort och hur ingen riktigt verkar veta vad som egentligen gäller men jag orkar inte, det har varit för många turer fram och tillbaka tycker jag, hursomhelst kan det konstateras att det är en sjuk regel att man ska vara permanent bosatt i sverige, den passar inte det moderna samhället där folk flyttat runt mycket, de borde omformulera den på något sätt. nog om det.

En person jag vill fika med.

längtar helt galet mycket efter stockholm nu. tänker mig vårsol som får det att dunka i skallen och grusiga gator.

så skulle jag gå promenad med bodil malmsten, en frisk vårpromenad och sedan skulle vi fika på lämpligt ställe.

på tåget hem från hurup till köpenhamn i går läste jag hennes kom och hälsa på mig om 1000 år som mormor fick av bror martin i julklapp och som hon hade med sig hit ner när de kom förra helgen. jag älskar att bodils böcker är så fina med lyxpapper, bilder och sånt där snöre som man kan lägga i boken för att veta var man är, det behövdes ju dock inte denna gång då boken lästes i ett streck. hursomhelst... den fick mig på så bra humör, boken, den (eller bodil) fångade och återgav så mycket skoj, i korta stycken och så vidare. hon skriver så tätt på så det känns som man har en personlig relation till henne, fastän hon flera gånger påpekar att så inte är fallet. jag tycker bara hon verkar så jävla cool, en sån person man/jag själv vill vara. det enda jag har lite svårt för vad gäller henne är när hon öppnar munnen, särskilt när man bara kan höra ljudet av hennes röst och ej kan sätta den i relation till hennes person, hennes kropp, det yttre. när jag hör henne tala blir jag ofta förvirrad, hon låter så stressad och i bland nästintill, uppnäst. sån vet jag ju att hon inte är, tror mig veta i alla fall.

Ett djävulens påhitt.

sport, fy fan för det, det är bara så idiotiskt dumt. jag blir så trött på allt fåneri som följer i kölvattnet. tänk spel och dobbel. det är han där i den brinnande underjorden som hittat på det, det är jag säker på.

Dumma webbläsare.

har precis loggat in på en dator som bara har explorer och min blogg ser skitful ut!

Wake up, shape up.

har varit så trött de senaste dagarna. tänd alla lampor och spela musiken på högsta volym, reta alla mina sinnen så kanske jag kan hålla i gång.

befinner mig på västra jylland nu, där peter kommer i från. här blåser hårda vindar, mer än vanligt nu men det brukar nog blåsa mycket ändå, alla träd här lutar nämligen åt ett och samma håll. det ser rätt skoj ut. tror det beror på att det är så nära havet och på landskapets platthet, så vinden har fri framfart.

"Danmark brinner för åttonde natten"

i morse fick jag höra att jag babblat på under natten, snackat i sömnen alltså, bland annat skulle jag ha fräst skärp dig! detta minns jag inget utav, däremot så har jag en lite diffus känsla av att jag vaknade till genomvåt av svett och det kan nog stämma då jag vaknade utan tröjan på, den låg nere vid fotändan och kändes fortfarande lite fuktig. i bland önskar jag att man videoövervakade natten.

Rubrik

Se den!

En bön om lycka och våta ögon.

mormor fyllde ju 80 i fredags och massa släkt kom till köpenhamn. i fredags hade vi ordnat till det här hemma på arkonagade och kusiner med respektive, moster och morbror, föräldrar, syskon och mormor trängdes här i vardagsrummet.

det blir lätt lite jobbigt när en hel släkt ska samsas om vad man ska göra. olika viljor som drar, starkast vinner. min lilla pappa kom aldrig till designmuseumet, mormor kom var sig till porslinsfabriken eller amalienborg, bror martin kom aldrig ut på klubb och jag fick inte prata så mycket med olika personer som jag hade önskat.

i dag när de hade åkt så grät jag störfloder. mina föräldrar börjar ju bli gamla och jag vill bara att de ska må bra och vara glada, det känns inte som det är så. jag grät över pappas tysthet och hans gamla ögon, jag grät över mammas virrighet och osäkerhet som nästan bli manisk i bland, jag grät över min lilla mormor som blivit så grundligt sviken flera gånger i sitt liv och hur hon nu satt och skulle dela ut artiklar och dikter som hon klippt ut och satt ihop och kopierat upp till sina barnbarn på akademibokhandeln. jag kan verkligen vara så arg på dem alla men aj, aj, aj vad jag älskar dem, det gör ju helt ont.

Jag drömmer om...

ljusa vårkvällar då man går genom stockholm på grusiga gator i en lite tunnare jacka. kylan i lungorna, människorna som passerar, återvändande fåglar på den blå himlen, hoppet om livet.

Here comes the sun, and I say it's all right ...

här sitter little darlin' på café i prenzlauer berg. det var lördag, det var sol som värmde ända in i märg och själ och vi satt ute och åt blinis, utan jacka!

Den jävla pressen.

jag tänker väldigt mycket på strukturer, tänker så jag blir galen. små saker som i sin enskildhet inte borde uppröra gör det när jag ser dem som en del av ett mönster, som upprepningens idioti. dessa mönster finns ju överallt och ofta så är de väl kamouflerade, ja nästintill osynliga. man kan också tala om roller och vem som får spela vad. jag tror inte på tillfälligheter, jag tror på de oskrivna reglerna och de reglerna irriterar mig till döds. i min familj har det funnits rätt tydliga roller, de gamla vanliga liksom där mamma lagar mat nästan jämt och om pappa nån dag har tvingats göra det så har han stekt ett paket blodpudding. pappa är i stället den som fixat med huset, renoverat och byggt om. det som nyss nämnts kan man, om man vill göra det lätt för sig, förklara med att de är faktiskt är bäst på det ena och det andra. men ett annat exempel som inte kan förklaras alls är varför pappa alltid kör bilen när familjen ska åka långt, eller överhuvudtaget. båda två kan köra, visst har min mamma mist körkortet ett par gånger, senast i höstas, men alltså... de kan båda köra. mamma har ju kört en massa hit och dit när pappa inte varit med i bilen. ett område som mamma fått det otacksamma ansvaret för är tvätten, pappa tvättar aldrig, aldrig, aldrig och jag kan inte helt förstå varför, det borde inte vara omöjlig matematik för honom. vidare så har mamma alltid varit den som fixat så det blivit mysigt, till helg, till födelsedag och jul med mera. mammas födelsedagar var alltid en stor källa till ångest för mig. pappa bakade aldrig tårta, inte vad jag kan minnas och jag fick alltid tjata på honom och fråga om han köpt present till henne. från den tiden att jag kunde baka var det jag som fixade tårtan, jag har nog sagt till honom vad han ska fixa för presenter också. det hela har känts så krystat och mamma har ofta blivit ledsen för att pappa inte ansträngt sig mer för att göra fint till henne. jag vet att pappa upplevt detta som otroligt stressande och som att mamma hade krav på honom som han inte kunde leva upp till och om han gjorde något så skulle hon bara tycka det var fel ändå. fram till att mamma blev medelålders tant (och gjorde klimakterieuppror) så var det alltid hon som visade att hon tänkte på oss andra. vid frukosten kunde pappa ta det sista brödet, den sista skvimpen filmjölk eller vad som helst, utan att fråga om någon annan också var sugen. så gjorde och gör aldrig mamma.

jag vet att allt detta är klassiker vad gäller könsroller, i synnerhet i ett äktenskap. det är inte tillfälligheter att det blivit som det blivit även om det finns folk som vill få en att tro att det är så, som "att i just den här familjen så passade det så mycket bättre att hon var hemma med kidsen, det är deras eget val och har inget med samhälleliga normer och strukturer att göra". pytt, säger jag, allt det där får mig att koka.

Vad säga?

jag tänkte att jag skulle skriva om min resa till berlin, om allt som varit fint, bra, skoj, trevligt, mysigt och härligt. jag skulle också skriva om allt som inte var sådär great men nu vet jag inte hur jag ska förpacka det. jag kunde skriva en dag-för-dag, jag kunde skriva en summering, jag kunde göra en bra-lista och en dåligt-lista så kunde läsaren själv göra en bedömning, men äh nu svamlar jag.

peter och jag tog tåget till berlin tidigt i torsdags morse. vi hade platser allra längst fram i det tyska fina tåget (kan de inte skaffa såna till sverige?), vi åt frukost som vi köpt på hovedbanegården, jag läste bitterfittan och kastade med täta mellanrum blickar ut på det förbisusande landskapet; stigande sol som gjorde fina ljusspel från den blå himlen ner över gröna åkrar. peter satt bredvid och sov, jag klappade lite på honom också med täta mellanrum. det var fenomenalt mysigt.
att rulla in i berlin, alla tiders stad, var ren lycka.

lägenheten vi bodde i låg högt upp och var sådär ljus och luftig, den låg inte i några myskvarter, däremot praktiskt nära filmfestivalens centrum vid potsdamer platz.

om kvällen på torsdagen kom de andra flygandes, fyra män (närmre 30) och en tjej (närmre 20). så började festen, dricka hemma, dricka på bar, komma sent i säng.

det faktum att jag läste bitterfittan samtidigt som jag umgicks med ett gäng höhöhö-grabbar fick mig att tänka en massa, just nu känns det dock alltför ostrukturerat för att jag ska skriva det här. det får bli ett nytt inlägg om det snart.

Buongiorno tristezza.

vissa dagar vaknar man upp och känner att fy fan vad sumpigt, denna dag kommer bara bli kuken. så känns det i dag men jag antar att man får ta sig i kragen och kliva ur sängen för att försöka vända det hela. antingen så lyckas det eller så går det åt helvete. vi får väl se.

I wanna be your dog.

i natt var jag gravid och det var ett mysterium hur jag hade blivit det men peter skulle i alla fall agera pappa och drömmen var rätt trevlig. annars har jag haft alldeles för många dåliga drömmar på sistone, såna som gjort att jag vaknat arg och ledsen, ofta på peter som helt oskyldig legat bredvid och sovit sött. jag önskar verkligen att någon kommer knäcka drömmarnas gåta innan jag dör, jag vill bara så gärna veta hur och varför de uppkommer och handlar om just det ena eller andra, varför vissa drömmer sammanhängande historier och minns dem väl medan andra bara kan återge lösryckta och konstiga fragment. jag är inget stort fan av drömtydning, jag följer hellre vetenskapen än vandrar på flumflum-stigar (även om flumflum också lockar ibland). en gång drömde jag att jag hade fått ett barn, en bebis, som var så klok och kunnig. alltså, tänk er, en skitsmart bebis! jag berättade om drömmen för min kära mor som senare på dagen ringde upp och berättade att hennes jobbkompis rakel, som kan en massa flumflum, sagt att när man drömde att man fått barn så representerade barnet en själv. det vill säga, att jag drömt om mig själv som en helt fantastiskt intelligent person och det låter kanske lite drygt men ändå okej, saken är bara den att jag också drömt drömmar där jag fått barn och barnet i fråga varit en tax!!!

En tradition som skiljer sig.

i danmark äter man fastelavnsboller i dag i stället för som i sverige äta fastlagsbullar/semlor i morgon, på fettisdagen. dessutom så är de danska varianterna mycket varierande. vissa är gjorda i wienerbrödsdeg, vissa är fyllda med sylt, andra med vaniljkräm, de är också ofta täckta med nån sorts glasyr men de behöver inte vara det. det är lite förvirrande.

Sverige - Danmark 1-1

jag har varit dålig på att hålla i gång tävlingen men här kommer alltså andra delen. sist ondgjorde jag mig över de danska bakverken som jag menade var alltför söta och feta. men ska man tala om bak- och brödkultur så tror jag ändå att det är danmark som kammar hem poängen. till skillnad från i sverige finns här bagerier/konditorier i nästan varje gathörn och helt vanliga människor går och handlar boller om morgnarna. för ett par år sedan öppnade gateau på mina föräldrars gata, det är ett lyxbageri dit de rika brommamänniskorna går för att handla grand blanc och hasselnöts-och aprikosbröd. innan de öppnade hade jag nog aldrig ätit bageribröd ens om helgmorgnarna. det hänger delvis i hop med att min mamma i nästan alla tider själv bakat bröd men också på att det inte funnits ett bageri på mils avstånd. här finns de, som jag redan skrivit, överallt.
i sverige är riktiga bagerier förenade med lyx, vanliga människor köper sitt bröd på konsum.

Mina drömmars stad.

tidigt torsdag morgon kommer jag att sitta på ett tyskt tåg, destination berlin, tillsammans med baby peter. det är filmfestival där då och det är väl lite av en kombinerad jobb- och nöjesresa, mest nöje för mig. vi ska bo i en lägenhet med lite annat beofilm-folk som kommer flygandes på torsdag kväll.
sist jag var i berlin var i mars 2006, då tillsammans med min galna vän hanna som just i dag flyttar just dit, till berlin. det var länge sedan jag träffade henne på riktigt, riktigt, alltså sådär så att man hinner sitta ner och snacka om saker. det hoppas jag på att få göra i berlin.

andra saker jag hoppas på i berlin är: att det är fint väder så jag kan åka upp i tv-tornet och se ut över staden, att äta veganbrunch på morgenrotkaféet, att visa peter allt jag gillar med berlin som mysiga barer, kaféer och små butiker och all spännande historia, se vad som nu ligger på platsen där nu nedrivna palast der republik låg, gå på nåt skoj museum, bara gå runt, runt och upptäcka nya saker att förälska sig i.

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör. JO!

i går fick jag en plötslig knäpp, gick in på youtube och sökte upp tröjlåten. vet inte var detta infall kom i från. man ska ju tycka att den här låten är fjantig och raymond och maria är bara pinsamma eller nåt. jag vet inte heller så mycket med deras andra låtar men tröjlåten, alltså den är så tralligt hård och deprimerande, nästan så jag börjar gråta.

gråtit är för övrigt något jag gjort både i går och i dag då jag närmar mig de sista sidorna i åsa linderborgs mig äger ingen. hade med mig boken när jag i morse skulle sitta och vänta länge på tandläkarhögskolan för att få en tid till visdomstandsutdragning. jag vet inte om folk kollade på mig, jag höll upp boken för ansiktet men kunde inte slita mig från raderna som fick tårarna att rinna längs mina kinder. fan för en sorglig bok, fan för alla dessa sorgliga ensamma livsöden. cyklandes hemåt tänkte jag på hur jag ska säga till mina föräldrar att jag älskar dem, jag har varit alltför sur och irriterad på dem på sistone.