En person jag vill fika med.

längtar helt galet mycket efter stockholm nu. tänker mig vårsol som får det att dunka i skallen och grusiga gator.

så skulle jag gå promenad med bodil malmsten, en frisk vårpromenad och sedan skulle vi fika på lämpligt ställe.

på tåget hem från hurup till köpenhamn i går läste jag hennes kom och hälsa på mig om 1000 år som mormor fick av bror martin i julklapp och som hon hade med sig hit ner när de kom förra helgen. jag älskar att bodils böcker är så fina med lyxpapper, bilder och sånt där snöre som man kan lägga i boken för att veta var man är, det behövdes ju dock inte denna gång då boken lästes i ett streck. hursomhelst... den fick mig på så bra humör, boken, den (eller bodil) fångade och återgav så mycket skoj, i korta stycken och så vidare. hon skriver så tätt på så det känns som man har en personlig relation till henne, fastän hon flera gånger påpekar att så inte är fallet. jag tycker bara hon verkar så jävla cool, en sån person man/jag själv vill vara. det enda jag har lite svårt för vad gäller henne är när hon öppnar munnen, särskilt när man bara kan höra ljudet av hennes röst och ej kan sätta den i relation till hennes person, hennes kropp, det yttre. när jag hör henne tala blir jag ofta förvirrad, hon låter så stressad och i bland nästintill, uppnäst. sån vet jag ju att hon inte är, tror mig veta i alla fall.