Stop.

Jag skriver inte här längre. Jag känner mig hämmad och tappar lusten. Allt som är inom mig nu passar inte här. Jag kanske aldrig kommer tillbaka, eller så gör jag det. Vem vet?

Regret of the day.

Gråten.

Mitt nya liv...

... ska börja nu, jag har nämligen köpt en kalender. Något psykologen tyckte var en bra idé. Nu gäller bara att skriva i den och inte glömma att kolla sen.

Regret of the day.

Bara saker jag INTE gjort.

You may think that I'm out of hand, that I'm naive, I'll understand.

Jag sitter här tidigt om morgonen, har varit vaken i flera timmar redan! Umuligt at sove. Har legat på soffan med huvudet på den nya kudden, lyssnat på musik och kollat fucking jävla internet. Jag vill på avvänjning. Jag vill läsa morgontidningen på papper, vid ett stort köksbord, inte hänga kutryggig över min gamla laptop. Kanske ska jag klura ut ett lite försenat nyårslöfte, komma på nåt bra att ägna det nya året åt? I samråd med fröken psykolog har jag redan kommit på en grej som innefattar en ny kalender.

För några år sedan var min paroll, non je ne regrette rien! Det var ganska stolt och kaxigt tänkt, tänker jag nu. Men vet ni vad, jag tror jag ändrat mig. Jag ångrar!

IBLAND SÅ VILL MAN BARA GRÅTEN GRÅTA OCH DÖDEN DÖ.

Torsdagar.

För en vecka sen satt jag här, hemma hos mami och papi. Martin fyllde år och mormor och Helena var på besök. Där sitter jag och pillar med en kamera, Emelie fotar oss med min mobil och i den stunden så vet jag att jag hade en sådan beslutsamhet inom mig.

En vecka senare. Middag hos mormor var ovanligt trevligt med en massa prat om hennes barndom. Mormors vackra mamma som lämnade familjen för den tyske charmerande mannen Sperling. I nästan två år var hon borta i Berlin medan lilla mormor och hennes små bröder passades av tjänstefolket "det gick ingen nöd på oss men det var ju inte samma sak" sa mormor. Historien går vidare och är väldigt vacker men sorglig. Jag önskar att jag kunnat få träffa Eleonore.