IBLAND SÅ VILL MAN BARA GRÅTEN GRÅTA OCH DÖDEN DÖ.

Torsdagar.

För en vecka sen satt jag här, hemma hos mami och papi. Martin fyllde år och mormor och Helena var på besök. Där sitter jag och pillar med en kamera, Emelie fotar oss med min mobil och i den stunden så vet jag att jag hade en sådan beslutsamhet inom mig.

En vecka senare. Middag hos mormor var ovanligt trevligt med en massa prat om hennes barndom. Mormors vackra mamma som lämnade familjen för den tyske charmerande mannen Sperling. I nästan två år var hon borta i Berlin medan lilla mormor och hennes små bröder passades av tjänstefolket "det gick ingen nöd på oss men det var ju inte samma sak" sa mormor. Historien går vidare och är väldigt vacker men sorglig. Jag önskar att jag kunnat få träffa Eleonore.

ANGST ESSEN DIE SEELE AUF.

OCH ALLT SOM BETYDER NÅGOT ÄR DEN DÄR KÄRLEKEN.
HÅLL HÅRT.

Longing for lullabies.

För ett år sedan Marocko. Nu ett regnigt Stockholm. Känner för att fly. Ta Peter i hand och ge mig av långt bort. Smyga omkring i medinan i Marrakech, känna den varma solen och sedan nattens kyla, titta på allt spektakel, äta middag uppe på ett tak medan solen går ner, gå genom fuktiga, kalla och mörka gångar hem till vår riyadh, ha tyst sex då det bara är en tunn liten fönsterlucka som skiljer vårt rum från den högloftade entrén till vilken alla andra rum också har en liten fönsterlucka och tyst-tyst då det inte känns helt lovligt i en stad där böneutropen ekar högt flera gånger om dagen.
Kanske skulle vi direkt till Tinerhir och vandra i oasen i gryningen, eller så kunde vi ta oss till Essaouiera och äta överdådiga middagar, dricka drinkar vid den öppna brasan om kvällen och ligga med varsinn bok vid den iskalla poolen om dagen.
Allt annat än detta mörka och regniga Stockholm.