Att vara eller bli den man är.

under helgen som var så lekte/umgicks jag en massa med barn, tre stycken faktiskt på åldrarna snart fem, 2 och ett halvt och 10 månader. ebbe, kaya och thilde heter de och skulle jag och peter få barn så skulle dessa tre vara dess kusiner.

vad som slår mig, gång på gång, när jag leker/umgås med dessa tre är hur tidigt man blir en egen liten person med tycke och smak och hur olika man kan vara trots att man har samma mamma och pappa. jag undrar om de särdrag de nu har utvecklat består när de blir äldre? hur var jag själv när jag var liten? var det förutbestämt redan då att jag skulle bli som jag är nu eller har livets hårda skola också varit med i formeringsprocessen?

ska jag fortsätta att skriva om detta känner jag att det kommer dra åt könsuppdelningshållet, jag vet inte om jag orkar skriva om det. jag tycker det är hemskt intressant men jag är rädd att många tycker att det är ett alltför genomtjatat ämne där inga ord finns att tillägga. men jag kan berätta en historia från min barndom. jag är nog fem fyllda och min favvofärg är ljusblå, jag är på julgransplundring på min pappas jobb, de avslutades för det mesta med en fiskdamm där man fick en påse med snarr och annat, ofta tandborste och tandkräm (då det var en reklambyrå som hade typ pepsodent som kund). jag minns hur jag och en annan liten tjej stod och jämförde innehållet i våra påsar och jag berättade väl att jag hade fått en röd tandborste samtidigt som jag höll upp den så hon kunde se. så svarar hon med en röst (jag minns den helt tydligt ännu) som var lite sådär, nästan nedlåtande, att "det där kallar vi för rooosa". hur jag kunde ha undgått att känna till färgen rosa som femårig liten tjej är ganska märkligt men samtidigt rätt skoj, tycker jag.