Den jävla pressen.

jag tänker väldigt mycket på strukturer, tänker så jag blir galen. små saker som i sin enskildhet inte borde uppröra gör det när jag ser dem som en del av ett mönster, som upprepningens idioti. dessa mönster finns ju överallt och ofta så är de väl kamouflerade, ja nästintill osynliga. man kan också tala om roller och vem som får spela vad. jag tror inte på tillfälligheter, jag tror på de oskrivna reglerna och de reglerna irriterar mig till döds. i min familj har det funnits rätt tydliga roller, de gamla vanliga liksom där mamma lagar mat nästan jämt och om pappa nån dag har tvingats göra det så har han stekt ett paket blodpudding. pappa är i stället den som fixat med huset, renoverat och byggt om. det som nyss nämnts kan man, om man vill göra det lätt för sig, förklara med att de är faktiskt är bäst på det ena och det andra. men ett annat exempel som inte kan förklaras alls är varför pappa alltid kör bilen när familjen ska åka långt, eller överhuvudtaget. båda två kan köra, visst har min mamma mist körkortet ett par gånger, senast i höstas, men alltså... de kan båda köra. mamma har ju kört en massa hit och dit när pappa inte varit med i bilen. ett område som mamma fått det otacksamma ansvaret för är tvätten, pappa tvättar aldrig, aldrig, aldrig och jag kan inte helt förstå varför, det borde inte vara omöjlig matematik för honom. vidare så har mamma alltid varit den som fixat så det blivit mysigt, till helg, till födelsedag och jul med mera. mammas födelsedagar var alltid en stor källa till ångest för mig. pappa bakade aldrig tårta, inte vad jag kan minnas och jag fick alltid tjata på honom och fråga om han köpt present till henne. från den tiden att jag kunde baka var det jag som fixade tårtan, jag har nog sagt till honom vad han ska fixa för presenter också. det hela har känts så krystat och mamma har ofta blivit ledsen för att pappa inte ansträngt sig mer för att göra fint till henne. jag vet att pappa upplevt detta som otroligt stressande och som att mamma hade krav på honom som han inte kunde leva upp till och om han gjorde något så skulle hon bara tycka det var fel ändå. fram till att mamma blev medelålders tant (och gjorde klimakterieuppror) så var det alltid hon som visade att hon tänkte på oss andra. vid frukosten kunde pappa ta det sista brödet, den sista skvimpen filmjölk eller vad som helst, utan att fråga om någon annan också var sugen. så gjorde och gör aldrig mamma.

jag vet att allt detta är klassiker vad gäller könsroller, i synnerhet i ett äktenskap. det är inte tillfälligheter att det blivit som det blivit även om det finns folk som vill få en att tro att det är så, som "att i just den här familjen så passade det så mycket bättre att hon var hemma med kidsen, det är deras eget val och har inget med samhälleliga normer och strukturer att göra". pytt, säger jag, allt det där får mig att koka.