Trötthet kan vara livsleda.

Tänk om man hade lite amfetamin, tänker jag ofta. Min högsta önskan dessa dagar är energi. Jag har funderat över hur jag egentligen är som person, har jag någonsin varit något energiknippe? Nah, tror inte det. Men mer än nu kanske? Jo, det kan hända. Dessutom har jag slutat gilla kaffe, det är som att man skulle kunna tro att jag var gravid eller nåt. Fastän jag har ”ogillat” kaffe i minst en månad nu så frågar min kära mor varje gång jag är på besök och tackar nej till kaffet, ”gravid?”. Nah.

Så jag gnuggar mina ögon, gapar stort när jag gäspar, tar en kopp extraäckligt jobbkaffe ändå för att jag hoppas på att den ska kvicka till mig. Jag smuttar lite, men sen står koppen nästintill orörd medan kaffet kallnar.

Det här drömmer jag om att orka och ha tid till: Läsa! Böcker, tidningar, magasin. Skriva! Jag vill känna kreativiteten i mig. Fotografera! Lust, kom till mig. Träna! Kanske blir jag piggare då?