Kära livet!

man vaknar upp långsamt, utan att riktigt förstå. en hand som klappar en på ryggen, i nacken. en puss med lätta, mjuka läppar. man sträcker ut sina armar och omfamnar livet, det som ligger bredvid under det vita puffiga täcket.

tyst frukost. tankar om den kommande dagen, vad som ska bli av den. sätter på radion och hör rösterna som pratar, pratar.

så är man ensam hemma i en lägenhet man snart ska komma att lämna. allt som är ens ska packas ihop och flyttas långt bort. vad är ett hem egentligen?

förtvivlan och hopp. man kokar sig ännu en kopp kaffe och ser över dagens att göra.
man ser sig i spegeln och undrar vem som står där och tittar på en, hon som börjar se äldre ut, för det kan inte förnekas längre, man kommer inte vara ung för alltid.

dagen går, livet går, klockan slår fem och solen tittar fram. man uträttar ärenden och andas in valborgs lätta vårluft. man väntar på att telefonen ska ringa, den ringer och hjärtat som känts lite kallt blir varmt igen.

så går man hem igen med en påse äpplen i ena handen. väl inne kollar man på klockan och undrar när livet ska börja.