Inga ord :(

jag har verkligen läst i tidningarna varje dag den senaste dryga veckan. jag har tänkt så på lilltjejen och hennes mamma. det kändes som jag skulle gå sönder när jag i går hörde att de funnit henne och att han erkänt. illa mår jag.

nu pratar de på tv om det hade kunnat undvikas. om polisen gjort fel, det hela ska undersökas. men jag vill inte höra. det går ju ändå inte att vrida tiden tillbaka. mamman kommer aldrig mer få höra lilltjejens röst när hon svarar i mobiltelefonen, se henne komma cyklandes på uppfarten, ge henne en kram.

att se bilden av henne där på vägen och veta att hon bara nån minut efteråt träffat på sin baneman. att se henne cykla där ovetandes om detta.

inget primalskrik i världen kan väcka lilltjejen till liv igen. hon låg död och nedgrävd medan hela byn var ute och letade efter henne. hoppades.

jävla man, jävla jävla MAN!