Mindre vis.

jag trodde min sista stund var kommen då jag begav mig till tandläkarhögskolan i går. jag skulle liksom i höstas dra ut en visdomstand i underkäken, de har båda varit a pain in the ass, riktiga skittänder som varit svåra att borsta då de liksom bara varit halvvägs upp och så har tandköttet omkring dem av den anledningen blivit inflammerad rätt ofta. jag var därför från början helt övertygad om att jag bara ville ha dem ut, ut, ut. efter att ha fått den första "uttagen" var jag inte lika pepp på att genomgå samma procedur igen. första gången gjorde det så jävla ont, trots bedövning, det kändes som de håll på att knäcka sönder hela käkbenet, jag grät under det där täcket dom lagt över en med ett hål så de kan komma åt munnen. när jag gjorde undersökningen för den här tanden sa tandläkaren att den var lite komplicerat och det fanns risk för permanenta skador i käken, jag blev först lite orolig men när jag berättade för peter skrattade han bara bort det hela, vilket fram till dagarna innan operation faktiskt hade lugnat lite. men i går alltså, på väg till tandläkaren, då grät jag, jag visste ju att det skulle göra jävligt ont och jag kunde inte låta bli att tänka på hemska berättelser jag hört om visdomstandsutdragningar som varit mindre lyckade. nu tror jag i alla fall att det gått rätt bra, kanske har jag lite mer känselbortfall på ena sidan av hakan, jag har ju fortfarande lite kvar efter den stora käkoperationen för ett par år sedan.
operationen den här gången gjorde inte lika ont. dels tror jag det berodde på bättre lagd bedövning men också på att de inte hade ambitionen att dra ut tanden hel, i stället borrade de först så den delade sig i två bitar, sedan borrade de av toppen och fick alltså två toppbitar att ta bort, sen hackade de loss en rot i taget. nu är jag så glad över att jag aldrig behöver genomgå detta igen!