Baby can't be blessed Till she sees finally that she's like all the rest With her fog, her amphetamine and her pearls.

i går såg jag factory girl, den där sienna miller porträtterar edie sedgwick. jag hörde först talas om henne när jag var 14 och gjorde ett konstarbete om andy warhol i skolan. jag hade köpt en andy-film på moderna museet och i den syntes edie vid andys sida och dansandes runt i kort blonderat hår och randig tröja, smal som en sticka. jag blev rätt betagen och fascinerad så som man kan bli av människor som varit vackra och dött unga. jag gillade tanken på henne och bob dylan och att "just like a woman" skulle handla om henne.
filmen var sådär. det kan var både skoj och fånigt när kända människors liv ska bli film. att spela andy kan inte vara det lättaste och att arrangera hela den miljön som the factory var likaså. i filmer överdrivs det ju ofta en hel del men när verkligheten som ska skildras redan från början var sjukt överdriven, vart går man då?